Signaler från Zonen # 2: Kampanjer och cava


Och så var det dags för en väldigt försenad andra del av Fria Ligans podcast. I dagens avsnitt träffas vi i Gamla Stan och pratar kampanjer så länge att vi nästan missade vår bordsbokning. Vi gör en djupt vetenskaplig djupdykning i kampanjbegreppet, pratar om klassiska kampanjer på engelska och svenska, diskuterar kampanjer i indiespel gör en avstickare till våra egna rollspel och landar till slut i att utnämna våra egna favoritkampanjer (med ett resultat som inte kommer förvåna någon). Dessutom dricker vi bubbel, eftersom det var fredag och allt. Så om vi förvirrar in oss i slingriga sidospår så vet ni varför.

Show notes

  • Drakar och Demoner Gigant
  • Grå Döden
  • Maktens Portar
  • Masks of Nyarlothep
  • Horror on the Orient Express
  • The Enemy Within
  • Pendragon
  • The Armitage Files
  • Svavelvinter
  • Oraklets Fyra Ögon
  • Den Svarta Madonnan
  • Tarotikum
  • Den Nidländska Reningen
  • Undergångens Arvtagare
  • Mutant: År Noll
  • Coriolis

Hållpunkter

00:03 – Vad är en kampanj egentligen?

00:10 – Kampanjminnen

00:21 – Klassiska kampanjer

00:45 – Svenska kampanjer

01:19 – Indiespel och kampanjer

01:24 – Kampanjer i Ligans spel

01:36 – Våra favoritkampanjer

Lyssna

Prenumerera via Itunes.

Kommentarer

    Magnus Edlund skriver:

    Finns inte på Itunes?

    Nils skriver:

    Nu har även Apple godkänt oss, så går bra att lyssna och prenumerera via Itunes med hjälp av länken ovan.

    Tomas skriver:

    Det kommer!

    Zapp skriver:

    Någon som kan sammanfatta för oss som inte orkar lyssna?

    Kosta skriver:

    Vi hade jäkligt kul men jag har glömt vilken som va min favvokampanj – troligen Konfluxsviten med O4Ö på topp! Det är en väldigt kort sammanfattning 😉

    Karl skriver:

    Spiller Armitage Files for øyeblikket. En veldig god, og uvanlig kampanje. I Eboken jeg har er det både de “orginale” hand-outsene, og transcriberte, sli at det letter går å lese. Tror likevel ikke jeg ville ha spilt en slike kampanje igjen. Som SL liker jeg kampanjer, fordi da slipper jeg å tenke ut så mange ideer. Men med Armitage files må virkelig SLen jobbe hardt.

    Nils skriver:

    Kul att höra från någon som faktiskt prövar på Armitage Files. Min upplevelse (inte alls väl underbyggd ska tilläggas) är att den kanske är lite för lös i kanterna och mer känns som ett formexperiment, om än ett väldigt intressant och spelbart sådant. Tänker att en hybrid av Armitage och den klassiska kampanjformen kanske vore något…

    Karl skriver:

    Et annet bra spill i GumShoe series er Ashen Stars. Til dette finnes et eventyr som heter Terra Nova. Dette er kun ett eventyr, men bruker noen av elementene fra Armitage Files. Det er en forbrytelse som må løses, og det finnes en rekke spor og mistenkte. Forskjellen fra mange andre lignende eventyr er at etterhvert som spiller går fremover, vil SL definere noen av de mistenkte som uskyldige, èn som “red herring”, og en som skyldig. På den måten føles eventyret som en “ekte” etterforskning, og det trekker ikke ut, om ikke spillerne finner alle de rette sporene. Snedig og bra gjort, skulle gjerne sett en kampanje på samme måten.

    Snusmumriken skriver:

    Jag var en av de (få?) som fick prova på att spela som Shagul i Den Femte Konfluxen. Det hela föll sig naturligt eftersom jag på den tiden pluggade på annan ort, och inte kunde vara med på spelmötena. Det hela sköttes via gammaldags brev, och blev ett väldigt bra sätt att i någon form medverka i äventyret. Minns det som ganska utmanande.

    Kul hur som helst att det har lett vidare till skuggspel i Svavelvinter. Har ännu inte provat på denna variant, men hoppas göra det.

    Nils skriver:

    Intressant! Rollspel via brev är ju annars en dåligt utforskad variant. Spelade ni färdigt hela kampanjen?

    Erik Granström skriver:

    I originalversionen av “Oraklets fyra ögon”, dvs innan spelet hade kommit ut, så spelade jag med Shagulspelare och två Digeta-longa-spelare, vilka motsvarade de konkurrerande Praanz da Kaelve och Nin Hallaska. Det blev faktiskt mycket lyckat, inte minst genom den paranoia som spreds IRL. Roligast var när Shagul och Digeta Longa råkade i luven på varandra så att en klon hamnade i Fam Kvalvis järncell. Järnet skulle förhindra magi, men klonen kunde till fångvaktarnas förskräckelse ändå flytta runt en vårta i ansiktet bara för att reta dem. Oförglömligt var när en spelare hittade en Trakorienkarta med nålar nerstuckna uppe på en garderob hos Praanz da Kaelve eller när en annan tvingades bjuda på tårta efter att ha pratat indiskret om gruppens planer. Jag hade också en kishater-spelare i Australien men det funkade mindre bra pga avståndet.

    Peter skriver:

    Gillar biten om 15 minuters prepp. Det var vad jag korde for senaste Svavelvinter. Ett par korta beslut om ganska genomgripande, grundlaggande plottelement som slutade med forraderi, falska vaggar och viktiga bifigurer som brinnande kastar sig genom vardshusfonster. Det funkar 🙂

    Nils skriver:

    15 minuter är allt som behövs! En grej jag själv märkt är att en bra startscen alltid hjälper enormt mycket. Brukar fundera ut en bra och inlevelsefull startscen, några tänkbara vägar därifrån och sedan brukar det mesta lösa sig genoma att riffa från spelarnas sjuka fantasi och ett papper med några stödpunkter.

    För det mesta…

    Olof skriver:

    När jag kör UA-Kampanjen (kört den 2ggr) så jobbar jag mycket med Polisgazetten samt lyckoriddarna (Errol mfl) för att få en djupare bild av världen och livet i MUA samt att spelarna känner att spelvärlden inte bara surrar kring dem. Jag har även lagt Karleboken mellan PIK och NKT där de då får för träffa folk de bara hört talas om. De förtryckta PG som finns i MUA kampanjen är en MYCKET stor hjälp till dig som SL och spelarna verkligen älskar dem. Det är ett relativt enkelt sätt att skapa rymd i världen vilket annars kan vara knepigt.

    Olle

    Magnus Edlund skriver:

    Håller verkligen med i det ni säger om att kampanjer aldrig spelas klart. Jag har under ca 25 år av rollspelande bara spelat klart två kampanjer. Men jag hade hoppats att ni skulle diskutera lite varför det är på det sättet. Varför funkar traditionella kampanjer så “dåligt”? Är det formatet i sig som inte är verklighetsanpassat eller vad är det det handlar om? Är färdiga kampanjer egentligen en illa fungerande form av rollspel? Eller är problemets kärna egentligen att konstruktörerna egentligen skriver romaner förklädda till rollspelmaterial, och när det kommer till kritan inte är så intresserade av att skapa en bra rollspelsupplevelse för ett gäng främlingar?

    Tomas skriver:

    Lite så tror jag att det är, ja, och det är väl tesen vi driver i podden också – formatet “färdigskriven mastodontkampanj” passar ganska illa med hur många (de flesta?) faktiskt spelar rollspel – i alla fall nuförtiden. Det är en maffig upplevelse att slutföra en sådan kampanj, men risken är överhängande att det aldrig blir klart.
    Varför skrivs då fortfarande sådana mastodontkampanjer (om de nu gör det – i alla fall finns det fortfarande en ganska stark förväntan på sådana). Jag tror att det delvis handlar om traditionens makt – de feta kampanjerna är klassiker i rollspelsvärlden, och det är mot dem nytt material mäts. För traditionella rollspel har det helt enkelt varit så man gör sedan årtionden. Ofta har det också varit genom dessa kampanjer man faktiskt förstår hur spelet är tänkt att spelas, vilken vision spelskaparna faktiskt har – ofta har det inte framgått av själva grundspelet.
    Som vi konstaterar i podden tycker vi att det är problematiskt. Vi satsar i stället på att göra spel där man får “allt” redan i grundspelet – en tydlig förklaring om vad spelet handlar om, om vad premissen och målet är, och gott om spelbart material direkt – byggstenar till en kampanj, som kan bli så lång eller så kort som spelgruppen önskar. Sen kan detta byggas ut med mindre moduler som expanderar settingen eller kampanjen, men som inte är nödvändiga att ha med. Det är också en produktionsmässig fördel – spelet blir inte beroende av att X antal feta moduler produceras i rask takt. (Nu planerar vi visserligen en serie moduler till Mutant: År Noll, men de kommer snarare att presentera ett nytt sätt att spela spelet, en ny premiss med ett nytt övergripande mål.)
    Med allt detta sagt är feta kampanjer inte bara dåligt. De har fortfarande en stor lockelse för många, även för mig. Det var UA-kampanjen till Mutant som lockade mig tillbaka till rollspelen efter flera års frånvaro. Som läsning för SL, och som inspiration till spel och äventyr, kan de förstås vara fantastiska (om de är så välskrivna som UA-kampanjen). Men som praktiskt verktyg i spel är de inte längre optimala, tror jag.

    Magnus Edlund skriver:

    En sak till: Anledningen till att många hemmagjorda kampanjer aldrig spelas till sitt slut är att de inte har något slut. I min erfarenhet spelas de tills folk tröttnar, och när en enskild “story arc” tar slut så börjar en ny.

    Lasse skriver:

    Riotminds kampanj – Vildhjärta, Snösaga – tas inte alls upp I podden? Varför?

    Nils skriver:

    Det enkla svaret är att ingen av oss har läst eller spelat Snösaga 🙂 Vildhjarta har iaf jag läst och spelat (gillar det skarpt!) men jag skulle inte klassa det som en kampanj, snarare ett öppet äventyr.

    Calle Hedrén skriver:

    Gillar biten om att fokusera på spelarnas val i upplösningen av en kampanj för att skapa en starkare känslomässig upplevelse. Spelar just nu Den femte konfluxen kampanjen till Drakar och demoner och har introducerat tanken på att det inte är givet vem som ska bli konfluxens herre och att livet efter konfluxen kan gestalta sig väldigt olika. Det gör spelarna mer engagerade och tvingar dessutom fram ytterligare karaktärsutveckling eftersom de måste fundera över vem deras karaktärer tycker skulle bli en lämplig herre över konfluxen.
    Känner som spelledare igen mig mycket i podden, både som 34 och egenföretagare med 15 min prepp och som 15 och som kunde sitta hela kvällen före och efter och fnula.

    Två saker reagerade jag på i poddens innehåll som kan förbättras i framtiden
    Våga spoila, om ni gör fler liknande podcasts där ni refererar till kampanjer eller äventyr så våga spoila för att förklara vad ni menar och ge exempel på era tester. Nu blev det mest katten runt hett gröt och lite otydligt.
    När ni bjuder in en gäst som Kiku låt denne prata mer. 1) er kommer vi (förhoppningsvis) höra mer av. 2) det blir ganska könsstereotypt när männen i ett rum pratar otroligt mycket mer än den enda kvinnan och dessutom avbryter henne. 3) Jag tror många är nyfikna hur det är att spela med en sambo och gärna skulle vilja ha input på det.

    Hoppas vi få lyssna på er igen snart.

    Ps. har spellett O4Ö 2 gånger och ingen av gångerna har spelarna lyckats tolka versen bara med Trakorien boken.

    Nils skriver:

    Bra feedback!

    Vad gäller spoilers så är ju det alltid en avvägning. Om det inte tillför något specifikt ser jag inget egenvärde i att spoila även om man naturligtvis inte behöver vara för rädd för det heller. Något att fundera på!

    Vad gäller att låta gäster ta utrymme så ska vi absolut tänka på det i framtiden. Vi är ju fortfarande nybörjare på det här och har inte riktigt hittat en form som sitter i ryggmärgen så det kan nog bli lite obalanserat ibland. Vi tar med oss det vidare 🙂

    David Klarlund skriver:

    tja!, när kommer nästa pod och hur ofta är det tänkt att den skall komma ut?

    Johan Lundström skriver:

    Har själv lyckats bli klar med en bunt kampanjer de senaste åren – Beyond the Mountains of Madness, Tribe 8, Orpheus, Den svarta madonnan… till och med Return to the Temple of Elemental Evil! 🙂

    Kampanjen i Tribe 8 (spirituell postapok, kan man väl säga) är fantastisk och enormt stor (åtta äventyrsböcker), och sedan avslöjade de i 2nd Edition att även om den var helt avslutad, så var den bara del ett av *fem* i deras tänkta megametakampanj (resten blev aldrig av).

    Åka skriver:

    Väldigt intressant det där med tjejer som inte får vara med och spela rollspel. Jag själv kom på det där några år senare, när jag var kanske 14 eller så, och då var det mest två saker som var i vägen. Det första var såklart att jag inte vågade fråga killarna om jag fick vara med eftersom jag var rädd för att de skulle tro att jag flirtade med dem. Känslig ålder och så där! Men nästa hinder var att jag verkligen avskydde att vara den som var nybörjare och kunde mindre än de andra, och jag ville inte komma in i ett gäng där alla andra redan hade koll. Svårt sånt där.

    Däremot minns jag att jag stod i en skolkorridor och pratade om Ensamma Vargen (soloäventyren, ja) med en kille som jag visste spelade rollspel, och hoppades lite att han skulle fråga om jag ville vara med. Men det gick ju inte. Han var troligtvis också orolig för att jag skulle tro att han flirtade med mig 😛

    Petter B skriver:

    Intressant! Hur tycker du att det är nu? Är rollspelen och de manliga rollspelarna mer inkluderande nu? Det är ingen retorisk fråga, utan jag undrar verkligen.

    Åka skriver:

    Jag vet inte. Jag är bara en enda datapunkt, och tyckte mest att det var intressant att jämföra med situationen som beskrevs i avsnittet.

    Väldigt mycket av det här är nog bara en fråga om ålder och mognad. Det är svårt att vara ung.

Kommentarer avstängda

Din varukorg

Summa
Kronor
Frakt och rabattkoder läggs till i kassan