Baldyr
Posts: 756
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sat 21 May 2016, 23:53

Vi har nu avverkat över 50 spelmöten allt som allt och nu verkar även Bodonius berättelse ha kommit till något som liknar ett slut. Den nya ranzinerordens överhuvud, tillika viskarrösten för RhabdoRana på södra Paratorna, övergav som bekant sitt edsvurna uppdrag att bistå berget Ranz utvalda, det vill säga de övriga spelarkaraktärerna. Han lyckas komma i kontakt med självaste Ghumgakk som skickar honom på jakt efter "Ingen" till "Kriklenda nedom berget".

Eftersom Bodonius räknat ut att attacken mot Ranz dirigerats från Palamux reser han på egen hand till Nastrôl via Myxa, där han söker information och hjälp hos Sinevanernas orden. Självaste Nirôrin erbjuder sig som vägvisare till nekropolen Kriklenda i Kargom, och i Faa inleds sidoäventyret Den försvunna zepelonden från Trakorien-modulen. Tillsammans med en hypherermunk och en äldre Digeta Longa-officer beger man sig först till byn Tat'hamanskli där man befriar den strandsatte och tillfångatagne trakoriske ädlingen.

Väl tillbaka på huvudspåret Kriklenda listar Nirôrin ut att Bodonius tillhör RhabdoRana-sekten men går ändå motvilligt med på att slutföra uppdraget. Väl på det förbannade berg där traktens befolkning lämpar sina döda försöker Bodonius lista ut om han kommit till fel plats eller om det måhända finns en ingång in i berget. Alltså använder han sin förmåga att tala med berg varpå han förflyttas till bergets mörka skuggsida som i själva verket är en del av dödsriket.

Avgrunden ovan Dödens flod är befolkad av alla de tusentals döda vars kroppar plockats rena av asätande fåglar i Kriklenda. I sina försök att freda sig mot de döda som vill åt hans värme väcker Bodonius uppmärksamheten hos Shaguls klon som övervakar ingångarna till dödsriket. Denne lirkar ur munken väsentlig information innan han frammanar mördarens tidigare offer för att ta gruvlig hämnd på honom. Bodonius lyckas dock undkomma och utmanar Shagul, men innan nekromantikern själv gör slut på munken väcks hans fysiska kropp av Nirôrin. Det visar sig att en månförmörkelse ägt rum samtidigt som Bodonius livsteken blivit svaga. De dödas kvarlevor är rastlösa och det är dags att lämna Kriklenda.

Bodonius har uppvisat tvivel inför sin herre Ghumgakk under hela resan och mötet med hans offer i dödsriket blir droppen som får bägaren att rinna över. Han beslutar sig för att lämna sin mörka skuggmakt bakom sig och svär istället att följa Nirôrin tills han återgäldat sin skuld genom att rädda hennes liv. Han vill hitta ett ledljus att följa efter allt det mörker som fyllt hans liv. Detta avslutar Bodonius historia och öde, tills vidare.
 
Baldyr
Posts: 756
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 12 Jun 2016, 18:34

Karaktärerna anlöper Gatves klippa i syfte att söka upp Avanis skuggmakt Kamalkus. Man stöter istället på systern Fundibéra som bjuder på illusoriska förfriskningar.

Avani och Samirion hittar så småningom Kamalkus fastnaglad under en vintunna i källaren och får anledning att diskutera såväl Vox Ranzina som läget i övrigt. Det visar sig att Fundibéra har tillgång till profetians hemliga verser och verkar vara på jakt efter det Vita ögat. Kamalkus hade blivit utlovad P'taklunernas cordolanum i utbyte mot nämnda verser men då häxan redan fått tillgång till dessa genom att läsa Avanis sinne (på ön Karmina, se ovan) behöver trollkarlen istället hinna före till vargmännens orakel för att kunna idka byteshandel med systern. (Avani inser för övrigt att Kamalkus fått uppslaget till sitt planerade självmordsförsök från ett av böckerna hen lyckats bärga från Järntornet.) Detta blir också Avanis nya skuggbefallning.

Pulcygnus låter sig förföras av Tocandra da Privari, som man nödgades rädda i Parenkymon och som inte varit sig själv sedan dess. Hon visar sig dock vara Fundibéra i soldatens skepnad och kräver att villvävaren hjälper henne hitta den vita vargkvinnan. Han väljer att spela med tills vidare då hon utlovar färgämnet som Kamalkus söker som belöning. (Pulcygnus vill gärna kunna vara trollkarlen till lags då denne tros sitta på information som illusionisten behöver komma åt.)

Under sitt dygn på Gatveklippan hinner Avani och Samirion även undersöka Kamalkus magiska speglar. Man råkar bland annat få spegelbilden till oraklet Kimara (som tidigare drogs in i en av speglarna, se ovan) på halsen som en sidointrig. Därefter lyckas man bevittna hur horndemonen Abrugbog levererar ett meddelande till Kamalkus som egentligen är ämnat till karaktärerna. Tumult utbryter då trollkarlen vill använda brevet som påtryckningsmedel för att förmå karaktärerna att springa hans egna ärenden. Avani lyckas dock byta ut brevet utan att Kamalkus märker någonting och i detta uppmanar Manghalde dem att skyndsamt hämta föreståndaren för shaguliternas fastighet Hednahus i Tricilve, det vill säga shaguliten Rochart. Spelarna väljer dock att prioritera det Vita ögat.

Tocandra, det vill säga häxan Fundibéra, dyker upp lagom inför avfärd till fastlandet men både Avani och Samirion misstänker att hon inte är den hon utger sig för att vara. Man lyckas också lista ut vad som hänt och hur saker och ting ligger till innan man faktiskt lämnar ön i sällskap med såväl häxan som Pulcygnus.

Fortsättning följer när karaktärerna anlöper Vulferveden och möter upp Kamalkus kontakt bland vargmännen, det vill säga medicinmannen Gråöga från konventäventyret Vargamåne.
 
Baldyr
Posts: 756
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 31 Jul 2016, 22:16

I juni spelade vi ett äventyr i Vulferveden men sedan kom semester i vägen och det återstår att se huruvida vi kommer igång med kampanjen igen.

Silvernesund

Man möter upp vargmannashamanen Gråöga (från konventsäventyret Vargamåne) utanför Silvernesund, som alltså går Kamalkus ärenden och har för uppgift att föra karaktärerna till Raoga. I själva verket vill han göra sig av med henne och vinna drottningens öra, varför uppdraget passar honom utmärkt. Det var också han som spärrande in oraklet på en helig plats långt in i skogen på drottningens underförstådda begäran.

Fundibéra har infiltrerat gruppen i Tocandra da Privaris skepnad även om spelarna och deras karaktärer är mycket väl införstådda med listen. Häxan presenterar verktyget med vilken hon ämnar vinna tillträde till vargamark, nämligen essenser från tillfångatagna vargfolk vilka hon förvärvat från DiFolterna. (Samma vargfolk som karaktärerna räddade i Parenkymon, se ovan.) Problemet är bara att "parfymen" blivit förorenad med hormonella signalämnen som vargarna utsöndrat under laboresternas omilda behandling. Nu väljer spelaren som, tillfälligt, spelar Gråöga att krossa hela behållaren mot en sten och löper amok av den veritabla cocktail av doftsignaler som frigörs. Häxan försöker dominera vargmannen som i sin tur går till anfall, delvis under påverkan av djurmagikern Samirion. Fundibéra i Tocandras skepnad har inget att sätta emot vargens blodsinne och faller - och försvinner spårlöst när illusionisten Pulcygnus råkar trolla bort häxan, permanent. Det är nu oklart huruvida Fundibéra är död i vår kampanj eller om hon enbart förlorat Tocandras hamn. Oavsett torde man inte kunna rädda den riktige Tocandra, ty något pris behöver spelarna trots allt betala. Eventuellt dyker häxan upp igen senare i kampanjen, i en eller annan skepnad. Speciellt om man anlöper berget Bektar...

Nu har karaktärerna helt plötsligt kommit i ägo av P'taklunernas cordolanum som alltså Avanis skuggmakt Kamalkus vill komma åt och som återfanns i tvillingsysterns packning. Man väljer dock att fullfölja uppdraget även om man nu inte längre har någon anledning att leverera det Vita ögat till Kamalkus.

Vulferveden

Gråöga leder gruppen in i skogen längst en gammal lavabädd tills man stöter på en grupp vargfolk. Intermezzot leder till en konfrontation mellan gruppens ledarhane och Gråöga, där återigen resten av gruppen blandar sig i med magiska medel. Det slutar med att motståndaren, som brukligt, försvinner spårlöst varpå flocken skingras. Man är dock förföljd av Grimsha, det vill säga Grisselhårs syster, som också tillfälligt spelas av en spelare.

Nästa möte i skogen är jaktlaget från Gatves klippa bestående av vildmarksvana knektar som verkar veta var varghonan står att finna. Medan gruppens mänskliga medlemmar lyckas övertyga fångstmännen om att man är dumdristiga om än ofarliga håller sig Gråöga och Grimsha, vilka råkar stöta på varandra i vegetationen, utom synhåll. När jaktlaget lämnar de övriga karaktärerna för att vakta sitt läger massakrerar vargarna legosoldaterna i ett bakhåll. Från att ha varit tveksamma inför varandra börjar gruppens båda lurviga medlemmar finna en frändeskap i varandra.

Det vita ögat

Raoga har alltså isolerats på en avskild plats djupt i vildmarken för att inte skapa oro bland skogens folk. Platsen är tabu och får endast beträdas av särskilt utvalda medicinmän och orakel så som Raoga själv. Gråöga känner också till platsen personligen men vet att det är hemvist åt mäktiga andar och hyser stor respekt för det heliga Immrinträdet. Det är ett urgammalt träd vars stam är lika bred som trädet är högt och ser ut att bestå av en mängd enskilda träd som har slingrat och växt ihop till en. Det utgör också Trinsmyras Irminsuleträd och figurerar i vargfolkets myter och legender. Raogas närvaro har öppnat upp passager till andra världar och verkligheter genom världsträdet på ett fullkomligt kaotiskt sett, vilket märks inte minst på den främmande faunan på platsen. Hennes sång har också fått växter att växa snabbare och störroch blommor att slå ut långt före sin blomningssäsong.

Man tar sig över en älv som utgör gränsen för den helgade marken men gruppen har inget tålamod för Gråögas renande riter när man hör ett sällskapt ylande längre in. Man kommer fram till trädet och finner att den hemliga passagen in i trädet, som annars endast andarna kan öppna, gapar öppen. Medan vargmannen och -kvinnan tar sig upp genom trädet mot dess krona, undersöker Samirion de hemlighetsfulla tunnlarna vid dess enorma rotsystem. Nyfikenheten leder honom nästan i fördärvet när han hotar att sugas in i allsköns främmande kanaler av utomvärldsliga fångstarmar eller värre. Avani och Pulcygnus stannar närmare ingången varpå gruppen står splittrad.

Vargarna finner sin utmärglade och delvis pälslösa vita frände bland trädets grenar men hennes ylande öppnar en portal bland grenarna - in i en annan trädkrona på en annan plats. I hopp om att kunna återställa Raoga till vettet väljer man att passera genom denna och därmed som av en händelse leverera det Vita ögat till Melealina i Tocmeskogen. De övriga karaktärerna lyckas dock inte följa efter, då en jättelik orm eller möljgen mask från en annan värld har slagit sig ned i trädkronan. Man försöker övervinna monstret men misslyckas för att än en gång undkomma med blotta förskräckelsen. Därmed förefaller uppdraget ha misslyckats och nu återstår den långa och svåra resan tillbaka till kusten.

Tillbaka till den kala klippan

Efter många vedermödor och mycken diskussion bestämmer sig karaktärerna för att trots allt återvända till Gatves klippa, kanske främst för att Pulcygnus fortfarande behöver få reda på information om Asadrumal från Kamalkus. Man söker också förgäves efter spår av den olycksaliga Tocandra. Det visar sig att Kimara, det före detta oraklet från Kishatet, befinner sig på ön som Kamalkus gäst efter att ha återvänt från spegelvärlden utanför den riktiga. Denna gång rör det sig alltså inte om den onda spegelbilden utan om den sanna Kimara, som dock är betydligt förändrad till sitt väsen efter att ha levt bland guden Enkis heliga me. (Hennes skuggmakt är numera tuppen Koklai och skuggbefallningen är att bistå "Glasmannen" som hon samtalat med genom Fönstret.)

Till en början vägrar karaktärerna överlämna cordolanumet till trollkarlen då man inte vill förlora en allierad i kampen mot Shagul, då denne som bekant vill använda det för att ta sitt eget liv i en ritual. Först efter en kamp där fyllot blivit knäckt av sitt tvivel kommer man överens om att Kamalkus ska göra vad han kan för att hjälpa karaktärerna under de tre dygn som återstår till månförmörkelsen. Pulcygnus anser sig också ha fått de svar han sökt angående Asadrumal som Oroboros och kan återvända till sin egen skuggmakt Goscana da Skugre. Avani däremot verkar snart bli utan skuggmakt om man verkligen fullföljer sin del av avtalet och låter Kamalkus ta livet av sig...

Fortsättning följer, antagligen, i en form eller annan.
 
Byrax
Posts: 179
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Tue 09 Aug 2016, 14:48

Intressant och inspirerande inför det egna O4Ö, med mera. keep it comin´
 
Baldyr
Posts: 756
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 04 Dec 2016, 14:00

Eftersom ett par nyckelspelare i kampanjens andra del inte var tillgängliga under sommaren passade vi andra på att påbörja den tredje litet smått. Dessa återkom dock till hösten och vi har ägnat ett tiotal spelmöten åt att ta oss mot det Röda ögat med snigelfart. Dessvärre har spelarna ifråga återigen ramlat ur gruppen, måhända tillfälligt, men här följer i alla fall en kort redogörelse vad vi gjorde under dessa möten.

En skuggmakt övergiven

Avani och Samirion väljer i slutändan att smita från Gatves klippa varpå den förre alltså överger sin skuggmakt. Man för med sig cordolanumet som Kamalkus behövde till sin ritual och räknar därför inte heller med att kunna återvända, även om man fortfarande hoppas att trollkarlen ska kunna vara nyttig i kampen mot Shagul.

Man återvänder istället till Tricilve för att på Manghaldes uppdrag söka upp Rochart på Hednahus (här en fastighet vid Hednaholm där shaguliterna haft sitt högkvarter). Shaguliterna är dock fördrivna sedan länge och "föreståndaren" Rochart är i säkert förvar i Fam Kvalvi. Genom sin kontakt med Praanz da Kaelve i den ockuperade huvudstaden får man dock tillfälle att, mot bättre vetande, besöka säkerhetspolisens högkvarter. Översten vill också att karaktärerna ska identifiera vad han misstänker vara Shaguls lik, vilket upphittats på Allguda holme. (Bakgrunden är att Shagul försökt snärja Tricilves RhabdoRana-cell men att denna försatts i beredskap av viskarrösten Drogden/Bodonius, varpå det hela slutade med en sammanstötning istället.)

Väl i Fam Kvalvi, där också kejsarens sitter belägrad med hela sitt hov i sin eremitkastell, upptäcker man först att liket är spårlöst borta. (Shagul överlevde mördarnas gift och har dragit vidare.) Den vanskapta Rochart däremot har lämnats för döden i sin mörka fånghåla, men Praanz lovar att överlämna honom i karaktärernas vård om de hjälper honom med en sak; Enu Amissadu är nämligen ofrivilligt Digeta Longas husastrolog och Goba da Grummi misstror melukhiern. För att inte Praanz överordnade ska göra processen kort med astrologen uppmanar översten karaktärerna att försöka lirka ur honom sanningen om konfluxens läge.

Det visar sig att den olycklige Amissade helt enkelt har upptäckt konfluxens kluvnad; att stjärnorna pekar ut två helt olika platser samtidigt. Med denna kunskap och med Rochart i släptåg reser man då ännu en gång till Ilibaurien, denna gång eskorterade av Mathus Dokella. (Tocandra da Privaris öde förblir som sagt oklar sedan den förra expeditionen norröver.)

I Skuger möts man först av DiFolternas kallsinne (sedan karaktärernas tidigare besök på Parenkymon, ovan) medan Rochart förs inför Manghalde i träsket. Så småningom ankommer även Kimara, Pulcygnus och Didra från sin räd till Folda, se separat tråd om Kristalltjuren. Avani blir slutligen inbjuden till Parenkymon ännu en gång på Manghaldes vägnar - där denne går med på att och lyckas också förlänga trollkarlens liv ytterligare något, genom att stjäla Rocharts organ i en slags transplantation.

I västerled

Spelgruppen samlar sig åter och man bestämmer sig för att söka efter det Röda ögat på Palamux innan man tar sig till Saphyna för att det Gröna. Istället för att segla runt och passera den fallna staden Soblak, med allt vad detta kan innebära i fientliga flottstyrkor, så bestämmer man sig för att resa tvärs igenom ön. Första anhalt är ett besök på sinevanernas kloster i Tiribend, där Pulcygnus avviker från resten av sällskapet för att återvända till HOXOH. (Hans skuggbefallning var att hämta Astrumal DiFolt till Skuger och belöningen det lejdebrev som åter ger honom tillgång till stadens akademi.)

Efter att ha sökt information i både Tiribend och Fontra Cilor och avrest mot Famaruhl iakttar man krigsförberedelserna i Moskorien inför det väntade anfallet från Kishatet. Man undkommer dock striderna och anländer så småningom i Urma, där det dock visar sig att gränsen västerut är stängd. En främmande truppstyrka har nämligen slagit läger nedom försvarsmuren i högpasset, varför sällskapet istället behöver ta omvägen genom bergen.

Bodonius råkade sätta skräck i tolguldervakter (genom Tektonisk åkallan) i urma men lyckas trots detta vinna respekten och förtroendet hos en krigare av jättefolket som blir sällskapets vägvisare framledes. På Tolgelds nordliga sluttningar stöter man längst vägen på Joobalashersektens landsflyktigaöverlevande ledning med Enu Garasuga och Noscapio i spetsen. Man ger dessa ynkligt motvilliga präster den hjälp man förmår innan man fortsätter vidare till tolguldernas huvudort belägen i en svårtillgänglig bergsklyfta. Där samlas jättefolket till krigsråd då främmande soldater ska ha landstigit på sydkusten, plundrat och även förorättat bofasta tolgulder där. Det ropas på blodshämnd och sansade skallar får finna sig överröstade.

Tolguldernas anfall ska kommer söderifrån - utan att förstrådfråga "solprästerna" i Urma, vilka utan tvivel skulle komplicera saker och ting. Bodonius är något av en shaman i tolguldernas ögon och erbjuds plats i fälttåget, varpå hela gruppen avviker från sin ursprungliga kurs mot kusten för att istället resa med sina nyvunna vänner norrut till Högpasset mot Moskorien. Efter ett spaningsuppdrag nöjer sig gruppen med att iaktta tolgulernas anfall mot fiendelägret, även om Bodonius faktiskt inleder striden genom att nedkalla bergsandarnas vrede mot fienden i form av ett stenskred.

I resterna av de kontinentala legoknektarnas fältläger finner man svar på en del frågor om det politiska läget och hotet mot Trakoriska riket. Hären som verkar ha intagit Lasemos i gruppens färdriktning (man siktar på Maravelda som första anhalt på väg till västra Palamux) förefaller alltså invänta marschorder från Kishatet, mot okända mål. Man avbryts dock av krystallokraten Huriems som anländer i ett försök att reda ut varför tolgulderna lagt krokben för Shar Kishatis krigsplaner. Samirion, i egenskap av Abzulvans utsände, lyckas dock vinna prästens gunst och avverka ett personligt ledjebrev inför resan västerut längs karavanvägen.

I Oorams skog tampas man med misshagliga fogdeknektar med order om att hålla vägen stängd, vilka man dock lyckas överlista och därmed undvika att bli förda inför fogden i Orneliden (här en tänkt residensort för fogden belägen invid flodmynningen). Spelarna väljer att undvika kusten och istället prova sin lycka genom det, enligt uppgift, stängda färjeläget i Tramenze och blir följaktligen tillfångatagna som misstänkta spioner av ockupationsstyrkorna på plats. Bodonius blir i sin tur ertappad som medlem av RhabdoRana, slagen i järn och brutalt nedslagen efter ett tappert flyktförsök.

Det återstår att se huruvida Huriems och/eller Brondóns lejdebrev kan köpa dem frihet och passage över gränsen till Lasemos. Ty här tog det återigen stopp för Oraklets fyra ögon, varpå en del av spelgruppen fortsätter med Kristalltjuren istället.
 
Baldyr
Posts: 756
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Vox Ranzina - krönika (Oraklets fyra ögon)

Sun 12 Mar 2017, 13:55

Tramenze

Efter flera avbrott under de senaste månaderna har vi slutligen lyckats spela vår egen version av Brushanens sista vila från Tramenze-modulen. Istället för tävlande gravplundrare är färjeläget ockuperat av trupper under kondottiären Pålhandas fana, enligt romanerna. Befälhavare på plats är den magillriska kavallerikaptenen Trivesse, från Vredesverk. På själva holmen har hon dock förlagt en grupp legosoldater. I övrigt är scenariot intakt med Malakia och eljestgården, Bargan och hondemonen, liksom ölstugan och bryggeriet med Tam respektive Vhynna. Tam och Malakia har fungerat som spelarfigurer av och till under dessa spelmöten.

Utgångsläget för karaktärerna är nedslående; man inhyses på bryggeriet och fråntas sin utrustning och knappa beväpning (svärdet Blåbite). Misstankarna om spioneri förstärks av det faktum att Avani Veda lagt beslag på order och andra privata kommunikéer från härlägret vid högpasset mot Moskorien (se ovan). Faktum är också att befälhavaren för det legoknektkompani som förintades av tolgulderna med karaktärernas medverkan lyckats undkomma fångenskapen, tack vare ett ingripande av Bodonius som drevs av sitt ömma samvete (förbannelse), och ta sig till färgeläget i Tramenze. Kondottiären Onéreon från Morgind befinner sig alltså på ölstugan där officerskollegan Trivesse satt upp sitt högkvarter. Medan spelarna försöker hitta en väg ur knipan och vidare västerut mot Maravelda noterar man hur de utrikiska officerarna käbblar om deras öde.

Bodonius överlevde ett försök att ta sig loss (enligt ovan) och vårdas på eljestgården. De övriga kakaktärerna överlämnas så småningom i kondottiären Onéreons vård och förväntas följa honom till överbehälhavaren för ockupationsstyrkorna i Kharasma. Tam noterar dock mystiska förhållanden på ön och involverar så småningom spelarkaraktärerna. Äventyret får ordentlig fart när en av Trivesses kavallerister hittas död och den läkekunniga Avani ombeds undersöka dödsfallet. Luguster Huga har varit förvunnen och hittas också mördad - med all sannolikhet av samme mördare. Bodonius kommer på benen tack vare ett ingripande av Tigwalvan (genom animisten Samirions försorg), ställer till med en scen och hamnar också under Onéreons förmyndarskap.

Hondemonen

Spåren leder till grisbonden Bargan och snart stundar en strid mot såväl honom som drottningsuggan. Samirion förvandlar sig till björn och besegrar med Bodonius hjälp demonen innan denna har möjlighet att ta till list. Medan man återhämtar sig från sammandrabbningen och konfererar med Malakia återföds demonen på ölstugan - ur kapten Trivesse vars sönderslitna kropp fördelas över det rum hon tagit in anspråk. Denna gång använder hon sina mentala krafter för att trollbinda legosoldaterna inklusive den gästande kondottiären Onéreon. Inför skräckslagna hyrknektar nedgörs demonen ändock en andra gång i skänkrummet av karaktärerna med hjälp av Tams hjälpreda (förmågan följeslagare) Rockart.

Spelarna inser att demonen troligen återfötts ännu en gång och blickarna riktas mot bryggeriet där Vhynna håller till. Medan man samlar sig till aktion och Malakia, understödd av ockultisten Avani, förbereder en blodsrit på eljestgårdens torn, tar demonen initiativet och angör ölstugan i en ny, blodig människohamn - denna gång sprungen ur bryggarmästarinnans lekamen. Hondjävulen försöker resonera med karaktärerna (och kondottiären), intygar hon vill lämna denna värld och därför behöver Malakias hjärta. Malakia å sin sida nödgas avslöja för Avani att hon behöver ett människohjärta för att mana fram demonen Zaghurim ur den svarta statyetten. Avani är visserligen villig att gå över lik om det kommer till det, men inser också att man faktiska redan har tillgång till blodet från ett hjärta i det cordolanum man tidigare undanhöll från Kamalkus och som härrörde från Bektar, genom Fundibéras försorg. (Se ovan.) Apotekaren lyckas också komma åt det beslagtagna färgämnet och preparera detta för ritualen. Först måste Avani dock övertyga såväl Onéreon som hondjävulen att ta sig till häxan Malakia istället för tvärtom. Demonen går medvetet rakt i fällan, övertygad om att Malakia inte kommer att kunna betvinga henne.

Scrofaxia hindrar övriga karaktärer från att följa efter in i tornet varför Avani ensam gör sitt bästa för att skydda en hjälplös Malakia undan hondemonens vrede. Ritualen fullbordas och de båda demonerna tar ut varandra enligt äventyrets upplösning. Själva slutet bevittnas av de övriga och lugnet lägger sig slutligen över ön. Legosoldaterna har förlorat sin befälhavare i Trivesse och kondottiären Onéreon (som eventuellt kommer att spelas av en ny spelare framledes) ställer sig välvillig till spelarkaraktärerna, vilka hellre seglar mot havet än bemödar sig med landvägen genom Lasemos. Man kan alltså resa vidare med sin packning intakt, och en nivå ödestyngd och nya allierade rikare.
GZIP: Off